Mojiton smakade mer persilja än mint på Titanic beach shack, men de är förlåtna för allt annat gott de har! Barnen har flera saker de gillar och man kan få se fisken innan man beställer.
Vi har ätit på Fern’s by Kate flera gånger. De har fläsk!
Men det fanns fler ställen. Inredningen är generellt ganska spartansk, men smakerna… åh…
Nu har jag överfört text och lagt in bilder från bloggen 2008 när vi hämtade Devika. Å, ä, ö saknas fortfarande eftersom vi skrev från indiska datorer, men nu finns den iallafall igen, se menyn ovan.
I natt går flyget från Mumbai, till München, vidare till Arlanda och sedan är vi hemma i Sturefors efter 17. Om allt går enligt tidsschemat vill säga men vi brukar ha tur med det på våra resor. Så har vi förvisso alltid god marginal i bytena så en liten försening påverkar oss sällan. Vi laddar med underhållning i våra mobiler så tiden går – själv ägnar jag mig docl allra mest åt att spana på folk och att fotografera.
Tack Indien för 18 nätter under din himmel. Det har varit fantastiskt, jobbigt, skönt, tankeväckande, roligt, läskigt, befriande, frustrerande, gott, äckligt – men aldrig tråkigt.
Och… tack Indien för den glädje och kärlek vi får med Devika!
Av en slump hittade vi sushi idag. Sushi som barnen längtat efter i tre veckor!
Även Patrik trivdes på restaurangen ”Pa pa ya!”
Café Leopold har varit på min bucketlist sedan jag läste Shantaram första gången. Shantaram har betytt mycket för denna resa och att vi över huvud taget ville åka tillbaka till Indien efter 2008.
När vi lämnade Indien 2008 sa vi ”aldrig mer om vi slipper”, och detta av flera anledningar:
Café Leopold är även känd för att den var platsen för en terroristattack 26 november 2008. Alltså några dagar före vår resa alltså! Detta bidrog till att vi kände stark för händelsen 2008. Efter att terrorister beskjutit och dödat 10 stycken på Leopold (under 1,5 minut!) gick terroristerna gick vidare till anrika hotellet Taj Mahal och där följde ett gisslandrama i fyra dagar, 202 männoskor dog totalt i alla attacker inklusive gärningsmännen. Skotten syns på flera ställen fortfarande på Leopold. Här i taket till exempel:
Till detta land var det alltså bestämt 2008 att vi skulle åka till i början av december. Nyheterna rapporterade dagligen om gisslandramat. Skulle vi våga åka till Indien alls och hämta vår efterlängtade dotter? Trots att barnhemmet ligger långt från Mumbai så där och då visste ingen vad terroristerna ville. Det var ju inte bara attack mot Leopold och Taj utan fler ställen, alltså mycket välorganiserat – och vad sjutton ville de? Skärmdump från Wikipedia:
Orissa som vi skulle åka till var redan väldigt oroligt under tiden, kristna barnhem påstods ha satts i brand m.m. En organisation var inte så förtjusta i västerlänningar.
Adoptionscentrum rådde oss att boka till ej amerikansägda hotell och att inte gå ut utanför hotellet så mycket. Militärpolis med k-post bakom sandsäckar var utplacerade lite här och var i Bhubaneswar – vilket kändes konstigt men gav ändå intryck av säkerhet för oss.
Så, med denna bakgrund åkte vi till Indien och fick som alla andra även shockupplevelsen av de stora skillnaderna i samhället, fattigdomen, misären och fruktansvärd magsjuka.
Detta kombinerat med en stark vilja att skydda vår nyfådda dotter gjorde att vi gladeligen åkte hem och gärna aldrig återkom.
Men, saker kom i vår väg och vår inställning ändrades med tiden.
Shantaram gav oss förståelse för Indien och indierna (och en fantastisk läsupplevelse). Att få lära känna Indien och hur indier tänker genom Prabakers förklaringar. Underbara Mahdu, från barnhemmet, med familj besökte oss i Sverige och det bidrog naturligtvis också till minskad avoghet mot Indien. Därefter har vi läst fler böcker utspelade i Indien, samt sett filmer och dokumentärer och alla bidrog till att få oss att till med längta till Indien – och här är vi nu.
Så, idag besökte vi Café Leopold som är en form av symbol för rädslan vi hade då och även vår fantastiska läsupplevelse från Shantaram.
Röd prick i pannan fick jag av en holy man som välsignade mig för 3 kronor:
Övervåningen (där huvudpersonerna i Shantaram oftast sitter) öppnar klockan 12 och inga barn får vara där. Kyparen förklarade att det är en nattklubb där, men jag undrar om han inte menar mer en pub?
Var ju tvungen att ha med mig en souvenir:
Spegel för familjefoto ?
De har även ”kiosk” ut i gatan så man kan handla med sig fika hem.
Devika och jag på underbar morgonpromenad. Kom iväg vid 7.30 och då är luften frisk och det är inte så hett som mellan 12-16.
Känns så bra att vi tog rejält med tid här i Goa – så har vi två dagar i Mumbai/Bombay också! En stad jag längtat länge efter att få uppleva. Jag har oräkneligt antal foton i datorn som jag inte hunnit gå genom eller blogga om så det får bli härliga återupplevelser i vinterkylan hemma.
Idag tänkte vi möta upp några Stockholmsvänner på en annan strand. Får se hur det går, Patrik mår lite tjyvens, jag är trött (vilket är ovanligt för mig) och Alex fot gör ont.
Till mitt morgonkaffe idag landade en falk precis utanför köksfönstret – häftigt!! Älskar att vi faktiskt bor i djungeln. Häromdagen var det apor och varje dag är det hundar, katter, kråkor och kor som syns och hörs. Och så böneutroparen vid 6.30 varje morgon.
Inte så bra bilder, och inte gjorde de några konster ? men vi fick se delfiner livs levande i frihet!
En trevlig båtur runt ”Monkey Island” eller Canacona Island.
”Butterfly Beach” har silhuetten av det hela blir som en fjäril:
Honey moon beach fattade vi inte riktigt grejen med. Fullt med folk och ett litet skjul som sålde vatten och snacks.
Jag brände mig lite på armarna så huden kokade på kvällen. 3 stryk med aloe-vera och det ser fint ut dagen efter! Patrik har tagit sina soleksem på allvar och krävde solskydd så han fick låna ett Carlsberg-parasoll.
En bit av Palolem beach från havet:
Betalde 2000 rupier, ca. 260 SEK, för två familjer, en kapten och en livräddare, alla hade tillgång till flytvästar.
Efteråt åt vi lunch på ett mysigt ställe på stranden, en slags bokrestaurang?
Det är verkligen kor både här och där i Indien – på ont och på gott för indierna – och även för korna.
New Delhi, Indiens huvudstad, är ett av världens folkrikaste storstadsområden med 11 miljoner centralt boende. När man är här så syns kor och tjurar överallt, ätandes skräp och vankandes mitt i trafiken. Enligt en artikel har regeringen flera gånger försökt få bort dem från stan men det finns inte tillräckligt med stallar för dem. Trots att regeringen bidrar till kostnaden för stallarna så täcker det inte upp. Korna är oftast väldigt skadade när de kommer till härbärget. De äter plast och skräp som skadar dem och många har skador från påkörningar.
Anledningen varför de över huvud taget är på gatorna är tydligen för att bönderna släpper dem lösa när de sinat på mjölk, då har bönderna inte råd att ha dem kvar. Eftersom kon är ansedd som helig så kan de heller inte döda dem. Och varför de är heliga kommer troligen från att skydda dem från början. Indien-experten på Vagabond, Per A Andersson har läst en bok om myterna kring kon och det var när kon och tjuren gick från mat och offer till arbetsredskap och mjölkproducent så behövdes de skyddas och den fick religiös status.
Vi frågade en indier idag var alla tjurarna är men det kunde han inte förklara. Det var absolut ingen som dödade dom iallafall! För så är det som bekant, kon är helig, och kanske även tjuren? Eller så sa han det bara för att han inte visste…?
De finns även i Bhubaneswar och Goa – i hela landet.
