Ej läskunnig

När man kommer till Indien måste man som utlänning fylla i ett papper om sitt pass m.m. Fler än vi fyllde i dessa och det var huggsexa om pennor, men jag hittade en egen i väskan.

Sju stycken väderbitna äldre personer (från Mongoliet) pekade och viftade så jag tänkte att de behövde min penna (min favorit dessutom!). Jag skrev och skrev och de hängde över mig och glodde. Det kändes lite märkligt men de kändes som goda människor ochq.  vi är vana att folk glor sedan tidigare resor. Vi sa farväl till pennan och gänget men då protesterade och viftade de och till slut förstod vi att de behövde ha hjälp att skriva ? Det skar i mig men vi hänvisade till personalen om hjälp då vi redan var sena till den förbokade taxin och det var dessutom mitt i natten. De fick naturligtvis hjälp av personalen och vi såg att en av dem inte ens kunde skriva sin namnsignatur, så han fick trycka dit sitt tumavtryck.

Händelsen satte spår i tankarna och det snurrar fortfarande i huvudet efter ett dygn. Så vackra och fattiga, ändå glada, människor, med djupa fåror av livet i deras ansikten, på en av världens modernaste flygplatser. Och så oerhört utelämnade för att de inte kan läsa.
Det gör mig därför extra glad att vi bidrar till en skola i Indien (som vi ska besöka nästa vecka!). Där får indiska barn skolgång som annars inte skulle få det pga av sin fattigdom. Samma känsla när vi såg alla tiggare i Delhi idag, att vi gör något viktigt för framtiden. Häromdagen skickade vår förening över 40,000kr dit och vi har med oss ytterligare några tusen totalt som snälla vänner skickat med oss inför resan. Vi tar emot pengar året om och vi arbetar alla ideelr med föreningen så inga biståndspengar går till löner eller administration. Betala in på postgironummer 29 26 28 -5 och märk betalningen med ditt namn och “bistånd”. Läs mer på vår hemsida.